Mitt liv

Denna blogg har jag nu startat främst för min egen skull. Mest terapisyfte för att skriva av mig och att försöka må lite bättre.Jag har mer eller mindre mått dåligt i hela mitt liv pga av orsaker som jag kommer att skriva av mig när behovet av det finns. VILL DOCK VARNA KÄNSLIGA LÄSARE ATT LÄSA VIDARE, för vissa saker jag kommer att skriva om längre fram kan uppfattas som stötande!

Vissa dagar lever jag ett ganska normalt liv, medan andra dagar är som ett "världskrig" i mitt huvud. Dessa "tankar"kommer jag också att skriva ner, när allt är kaos och rörigt i huvudet..

Jag har  nog en ganska trasig själ på många plan. Jag skulle vilja beskriva mig själv som väldigt kärleksfull (mot dem som är det mot mig) och jag försöker behandla andra som jag vill bli behandlad själv. Min enorma envishet jag har, har hjälpt mig komma över de hinder jag haft i livet. Jag har dock märkt under åren som gott att jag tyvärr har utvecklat en otrolig känslighet för vad andra tycker, och är också otroligt sårbar och skör (även fast jag inte visar det för så många). Egentligen så är jag också en obotlig romantiker, men som tyvärr inte hittar kärleken. i perioder är jag också väldigt sjuk, med självmordstankar, avsky till mig själv och blir en aning psykotisk (för att jag inte sover).

Jag har dock bara en önskan och en drivkraft att efter 32-års helvete, hitta tillbaka till livet och att finna den lycka och den kärlek som jag faktiskt tycker att jag förtjänar. Så nu tänkte jag försöka att på detta sätt skriva om vad jag känner , tankar för dagen och skriva om olika händelser i mitt liv. Glädje men också väldigt tragiska minnen..

Relationerna ja puuhh! För en del så verkar detta vara så lätt?Jag och andra sidan har alltid tyckt att relationer har varit komplicerade och svåra men även smärtsamma. Relationer till sina föräldrar, kompisar och även till de förhållanden med killar jag har haft. Jag har väl aldrig någonsin klarat av att hantera relationer på rätt sätt. Speciellt inte till de män jag har försökt haft ett förhållande med. Jag har i princip hela mitt liv bara velat vara älskad för den jag är, men pga av övergreppen som jag var utsatt för när jag var liten (som jag kommer skriva om senare) så kan jag inte hantera att just bli älskad för den jag är fast det är det enda jag vill. Hela min kropp värker av längtan att få känna en arm på min axel, en klapp på kinden, att få en kram och höra från någon ordet "jag älskar dig", eller bara få krypa upp i en trygg famn och få känna mig lugn och älskad. Jag kan inte hantera detta speciellt bra eftersom jag aldrig fått känna mig älskad utan istället fått höra att jag är jobbig, dum och elak. Faktiskt redan som litet barn och inte fått mycket kärlek. Jag har alltid kunnat tagit ett hårt ord eller rent av en örfil bättre, än att någon har gett mig en kram tex..Varför?Ja det har jag funderat mycket på själv , faktiskt i flera år och kommit fram till att jag vill inget hellre än att bli älskad men eftersom jag aldrig fått uppleva hur det har känts, så har jag aldrig vant mig vid det. Detta  handlar om rädsla tror jag, en rädsla för att bli sviken, sårad och lämnad. Ja jag är rädd!JÄTTERÄDD, för det gör så himla ont att älska någon som lämnar eller sviker. Mina relationer till män har aldrig varit enkla. Det verkar nästan vara så att de jag älskar älskar inte mig, och de som älskar mig älskar inte jag. Sedan har jag haft oturen att alltid träffa killar som gör mig illa. De säger att de älskar mig för, att få sex bland annat, och de har fått mig att tro att de vill ha ett förhållande och sedan när det gått ett tag och jag börjar få upp ögonen för vad den här killen egentligen håller på med, ja då visar det sig att han inte alls älskar mig, eller att han är otrogen. Det gör så himla ont att bli utsatt för detta hela tiden! Jag har i alla fall kommit på varför jag alltid träffar fel karlar. Det har med min barndom att göra och jag jobbar på det att nästa relation ska vara frisk, men jag inser också att jag måste jobba klart med mig själv först innan jag är redo att kunna ha en normal relation och kunna ta emot riktig kärlek. Relationerna till vänner är  också begränsad, av rädsla för att bli sårad och sviken där med så väljer jag bara ut ett antal få vänner som kommer mig riktigt nära. En av dem vännerna är min kompis ELIN som alltid gör mig glad! Hon är så go denna tjej och är så klok(hon är 9 år yngre än mig). Hon ger så otroligt mycket och senast idag hade hon köpt en stor röd ros till mig, bara för att "hon älskar mig "som vän. Hon är den enda vän som kan ge mig kramar och pussar utan att det känns som att jag inte har någonstans att ta vägen. Tack för att du finns min vän.

Ensamheten i mitt liv har inte varit ett medvetet val, utan snarare att jag dragit mig undan alla sociala situationer för att det känns som vissa dagar att alla tittar på mig(nästan hånskrattar bakom min rygg). Det känns som att alla tycker jag är ful, knäpp eller liknande. Jag är egentligen en frisk fläkt i sociala sammanhang som gillar att ta plats och inte är rädd för att säga vad jag tycker. Jag har funderat på vad detta beror på och jag tror att det är så att andra är rädda för folk som säger vad de tycker , tänker och är för raka??? Kanske har jag fel men med den erfarenhet  jag har så tycker jag att det är så. Jag har funderat på att inte vara rak ,ärlig, för att andra då kanske accepterar mig bättre men då är ju jag inte jag längre, utan då är jag någon annan. I vissa sammanhang kan jag vara väldigt självsäker, tex när jag pratar om mitt liv, där har jag mycket att ge till andra men också mycket erfarenhet av mycket lidande om jag tack o lov håller på att ta mig ur. Ensam är stark heter det men NEJ det har jag aldrig trott på! Människan är ett flockdjur anser jag och ensamheten i alla fall i mitt liv har gjort att jag har svårt för att lita på andra. Det har också medfört att jag känner en massa värdelöshetskänslor och dåligt mående, så nej jag är inte starkast ensam. Ensamheten kan vara skön vissa stunder för jag hatar verkligen att vara social 24 tim per dygn. När ensamheten är för alltid, fast jag vill vara social vissa tider men ändå inte har någon där som jag kan prata med, då är det svårt.